Livet här nere är faktiskt underbart. Har inte känt mig så fri på länge, men ibland kan jag tydligen inte låta bli att göra mig själv ledsen. För någonting som gör mig oerhört ledsen är när jag tänker på min förra ponny. Jag blir såklart samtidigt glad när jag tänker på alla minnen vi har tillsammans, men jag påminns varje gång om att hon inte lever längre. Jag blir så arg också. Så arg varför inte jag fick behålla henne. Varför hon inte får leva. Min bästa vän. Jag lovar er att hon var min bästa vän. Hur kan då en häst vara ens bästa vän tänker såklart alla som inte förstår sig på oss hästmänniskor. Men jag kan bara svara att det är lätt. Det är lätt att älska någon som visar kärlek tillbaka, och som alltid finns där för en. För det gjorde hon.. min Zorina. Träffar man någon varje dag, som jag gjorde med henne, så är det svårt att inte låta ett starkt band växa mellan varandra. Man märkte så väl att hon blev glad när jag kom. Den där nyfikna blicken och det underbara gnägget. Hennes fantastiskt fina drag på huvudet. Hon var så nätt och fin. Hon var min drömponny. 

Zorina hade ett temprament som inte alltid var så lätt. Hon var ivrig, framåt och otroligt känslig. Min gamla tränare brukade säga att vi är som en spegelbild av varandra. Båda två var lika känsliga, vilket inte alltid gjorde oss till det bästa teamet, haha! Men jag kämpade, fy fan vad jag kämpade med denna ponny. Jag vet inte hur många gånger hoppträningar slutade i gråt? Men alla tårar och jobbiga stunder var värt det. För mitt jobb med henne gav resultat och vi klättrade oss från noll till hundra, som vissa av mina vänner sa. Vi lyckades till och med starta LA, och det var den dagen vi hade nått vårt mål. Jag är stolt över henne, och över mig själv för den delen med. Vi lyckades tillsammans. Vi var som handen i handsken. Det finns ingen ännu ingen känsla som har slått den känslan.

Jag är så oerhört tacksam över min pappa som alltid ställde upp så mycket, skjutsade på träningar och tävlingar, till och med köpte mig en egen hästtransport. Tacksam över all hjälp jag fått med henne av mina tränare och för allt stöd av mina lagkamrater. Mest tacksam är jag såklart över tiden med henne, för att hon lyste upp mina dagar och gjorde flera år utav mitt liv till möjligen en av de bästa i hela mitt liv.

Jag kan inte ens beskriva sorgen jag känner över att hon inte finns längre. Att jag aldrig kommer få uppleva den där härliga energin som hon hade igen. Inga mer pussar på den lena fina mulen. Jag vet att älska är ett starkt ord, men det gör jag. Jag älskar henne så otroligt mycket och jag vet att jag aldrig komma finna någon som henne igen. Tack för allt min fina, jag vet att du har det bra nu. Det betyder mycket för mig att veta det, men det är så himla jobbigt att bli lämnad kvar i all saknad.

+ 19/9-08